Svea Arkman

Finlandssvenskan Svea Arkman var länge verksam som författare utan att ge ut något i bokform, däremot publicerade hon en jämn ström av noveller och sagor i olika tidningar och tidskrifter från tidigt 40-tal och framåt. När så äntligen bokdebuten skedde med Ljusbro (1958) hade författaren rikligt med material att välja bland. Det märker man ganska snart vid en genomläsning, kvalitetsmässigt är det definitivt ett plus, medan det sammantagna intrycket blir lite spretigt. Bara det att boken består av aforismer, dikter och en novelett bidrar ju ytterligare till det lite kluvna intrycket. Sen är det oerhört lätt att förstå hennes vilja att få med just de texter som hon själv upplevde som angelägnast oavsett deras format. Slutintrycket blir ändå att Svea Arkmans bok väl måste motsvarat varje förväntning som hennes läsare kunde haft. Som smakprov ger jag er en av bokens aforismer.

Kärleken är alltid ett Du framför ett jag -- var tacksam så länge du i illusionens spegel ser ett annat ansikte än ditt eget.

Britt Arenander

Allt som finns att få (1976), är ett fantastiskt tidsdokument från ett näpet progressivt 70-tal. Huvudpersonen är en kvinna som genomskådat den västerländska civilisationen och romanen handlar om hennes kärleksrelation med en ärlig och progressiv man. Trots deras goda vilja fungerar inte relationen och till sist inser kvinnan att även kärleken är en materialistisk boja som hindrar hennes djupare känsla av värdslig samhörighet.

Jag kanske är orättvis, men jag har svårt att inte jämföra Britt Arenanders bok med Anna Adelsvärd Sparres. (Se tidigare artikel.) Skillnaden är väl att Britts läsare är lite äldre och har bytt drömen om den ståtlige prinsen mot rödvinsrusig klassmedveten feminism.

Författaren hade tidigare jobbat som journalist, vilket jag alltid tycker mig märka. Alltså språkligt bra men inget mästerverk. Jag misstänker att journalister helt enkelt inte putsar lika länge på sina texter som "riktiga" författare.

Lars Ardelius

Innan Lars Ardelius blev författare på heltid, var han psykolog, något som nog inte kommer som en överraskning för läsaren av hans böcker. Mått och steg (1959) och Krafter och spel (1962) är båda ganska pessimistiska skildringar om hur lite människan styr över sitt eget liv. Temat fortsätter i Rök (1964) och i novellsamlingen Spritt språngande (1965), samtidigt hittar man en hel del språkexperiment i den "Nya franska romanen"-andan. På det hela taget är Ardelius tidiga produktion välskriven och läsvärd. För att vara stilexperiment är böckerna dessutom ovanligt lättlästa, vilket delvis kan bero på att det handlar om ganska tunna böcker.