Vera Alexandrova Sjögren

Denna ryskfödda författarinna var mest känd som danskonstnärinna. Katedralen i berget (1941) kan närmast beskrivas som en surrealistisk novellsamling. Lättläst men inte nödvändigtvis lättsmält. Ett debutantverk som lovade mycket mer, tyvärr har jag inte läst något av hennes fortsatta författarskap.

Eric S. Alexandersson

En till som hittar Gud är huvudpersonen Peter Dahl i Hav och himmel (1956). Starkt skildrat och möjligen självupplevt utgör detta ett läsvärt undantag i den svenska omvändelselitteraturen. (Se också föregående post!) Mitt exemplar av detta debutverk av Eric S. är också signerat och försett med följande vers:

Han gick att söka vad världen gav
i heta äventyrs vimmel...
Det blev ett stormigt och upprört hav
- men där fanns även en himmel!

Bra är också skildringen av sjömanslivet och den göteborgska lokalfärgen.

Mareld, mörkersång (1969) är Alexanderssons första diktsamling. Ännu ett verk med inslag av maritima motiv, men annars väldigt mycket mitt i den svenska poesifåran. Författaren är bättre på prosa.

Eva Alexanderson

Fyrtio dagar i öknen (1964) är kanske den viktigaste och mest läsvärda omvändelseskildringen i svensk litteratur. Djupt personligt och mycket välskrivet, jag brukar annars undvika böcker om personlig frälsning eftersom de för det mesta är tråkiga och illa skrivna. Dessutom kan ju ämnet bli hur tråkigt som helst. Men det gäller alltså inte Eva Alexanderson, bättre skildrare av religiösa upplevelser hade vi inte haft sedan Sven Lidman.

Pilgrimsfärd (1967) är i stort en fortsättning på förra boken. Den beskriver en rundresa i främre Orienten. Fortfarande välskrivet, men mitt behov av radikal katolicism fylldes nog redan av förra boken.

Carl Olof Alexanderson

Den svenske reklamchefen på Paramounts filmbyrå i Paris gav ut tre böcker. Novellsamlingen Feber (1927) är den tredje och sista. Att författaren hade litterära ambitioner är inte att ta miste på, tyvärr lyckas han inte riktigt förverkliga dessa i den här boken. Däremot tycker jag mycket om det trevliga tidstypiska omslaget.

Ragnar Albin

Redaktör Ragnar Albin debuterade med Jesus från Knaback (1953), en berättelse om Jesus återkomst som den fattige fiskaren Jacob i Knaback. Det hela blir till en religiös roman med en rejäl dos samhällssatir. Trots en hel del lovande ideer faller det hela ganska platt till marken.

Rainer Alander

Finlandssvenskt igen, nu något så ovanligt som en finlandssvensk roman om sjömanslivet. Lastmärket (1972), utmärker sig mest i mina ögon för ett tråkigt omslag. Så tråkigt att jag faktiskt inte läst den än, kanske något att göra i sommar.

Jag läste den faktiskt och naturligtvis var den mycket bättre än sitt omslag. Hade Alander struntat i de tre "psykoanalytiska" avsnitten hade boken varit riktigt bra.

Jac Ahrenberg

Den finlandssvenska författaren och arkitekten Johan Jacob Ahrenberg förkortade sitt förnamn till Jac när han uppträdde som författare. Novellsamlingen På främmande botten (1880) innehåller tre berättelser som alla tilldrar sig utomlands. Trots bokens ålder och gammalstavning framstår kosmopoliten Ahrenberg som en oväntat modern människa. Helt enkelt en bra bok!

Nils Ahnlund

Historieprofessor Ahnlund publicerade sig flitigt och var nog som allra bäst i essäformatet. Tradition och historia (1956) är ett bra exempel på det. Inte bara för att man känner sig begåvad när man läser essäer utan också för att Nils Ahnlunds personhistoriska stycken är klart läsvärda. Det hela är en begåvad balansakt mellan det rent vetenskapliga och det skönlitterära.

Gunnar Ahlström

En till i raden av litteraturhistoriker. Kan det möjligen vara så att det är lättare att hitta den här typen av böcker eftersom de inte slitits så mycket av tidigare ägares läsning?

Men Gunnar Ahlströms Den underbara resan (1942) är egentligen inte tråkig. Det är bara det att så intresserad av Nils Holgersson är jag inte.

Ivar Ahlstedt

Kanske mest känd för sina ungdomsböcker, men hans debut Fönster mot livet (1945) tyckte jag mycket om. Men hur skulle jag inte uppskatta en novellsamling som dessutom innehåller en novell i fotbollsmiljö?

Flanör i Fjärran Orient (1960) är en samling reseberättelser. Flyhänt och välskrivet, kanske det korta formatet passade Ahlstedt bra.

Axel Ahlman

Hvita stjärnor (1907) är Axel Ahlmans debut och är precis lika oförglömlig som de flesta debutantverk. Men vad gör det, boken pryder ju ändå sin plats i hyllan.

Lars Ahlin

Litteraturvetaren Walter W Nelson skrev en gång om Ahlin: Han blandar i sin epik det märgfullt faktaspäckade med bibliska vändningar, modern slang och främmande ord. För Ahlin existerar inga enkla människor. Alla är komplicerade, fastän de inte fått de ord i sin makt vilka diktaren utrustar dem med.

När man läser så kloka ord inser man varför man inte jobbar som litteraturvetare. Men någonstans i den här beskrivningen finns säkert ändå kärnan i Ahlins författarskap. Debatten om den nya litteraturens obegriplighet som rasade på fyrtiotalet gällde ju bland annat Lars Ahlins böcker.

Om (1946) är en sådan experiment-bok som i alla fall jag fick jobba för att ta mig igenom. Då gick det betydligt lättare att läsa Huset har ingen filial (1949), lite kanske för att jag gillar novellformatet.

Kanelbiten (1953) beskriver en ung flickas utveckling till kvinna, ett nog så utmanande ämne för en manlig författare. Känslan jag får är att han lyckas över förväntan, men då är ju jag också man...

Kvinna, kvinna (1955) handlar om den unge arbetaren Torgny som är besatt av kärleken till sin hustru Ester, men tvingas resa bort för att hitta arbete. Välskrivet men inte särskilt roande läsning, fast det är väl inte alltid man ska bli road.

Gunnel Ahlin

I Puls (1964) har Gunnel Ahlin skapat en "arbetslivsroman" som beskriver individens växelverkan med kollektivet. Både innehåll och språkbehandling gör detta till en klart läsvärd bok.

Hannibal sonen (1974) är en historisk roman som försöker beskriva hur Hannibal blev den han blev. Trots en intressant ide lyckades boken aldrig infria de förväntningar jag hade. Kanske tyckte jag för bra om Puls.

Stig Ahlgren

En litteraturkritiker vars vassa tunga ibland blev väl elak. Men samtidigt är hans kritik ofta väldigt roande läsning. Krusenstjernastudier (1940), Obehagliga stycken (1944) och Det kritiska uppdraget (1946) är alla exempel på detta.

Frackhataren(1952) och Inga blommor här (1955) däremot innehåller mer allmän veckotidningsjournalistik av Ahlgren.