Ann-Charlotte Alverfors

Hjärteblodet (1976) är mittenboken i Alverfors trilogi om Sparvöga. Trilogin, som gick som TV-serie 1989, handlar om Sparvögas uppväxt i ett litet småländskt samhälle på 50-talet fram till hon blir mor i början på 60-talet. Böckerna är delvis självbiografiska och sonen som föds i slutet på serien kom i verkligheten att komma på kant med samhället. En natt sent på 80-talet bröt han sig in i bagageutrymmet på min dåvarande bil. Se där hur verkligheten låter en vanlig grå människa bli en fotnot till en fotnot i den svenska litteraturhistorian.

Men bortsett från det rent personliga är det bara att erkänna att böckerna är tämligen välskrivna och den här typen av bardomsskildring-igenkännelselitteratur har ju en ganska stor publik. Sen kan man fråga sig hur de kommer att uppfattas om några generationer, fast det kanske inte spelar någon roll.

Torsten Allhed

När jag hittade den här boken tänkte jag bara ignorera den på bloggen eftersom den annars hamnar utanför "sin plats" rent alfabetiskt. Men när jag började läsa Lyriskt fyrverkeri (1966) kunde jag bara inte låta bli att blogga den.

Olof Strandberg hävdade på sin tid att den svenska pekoralen var utrotningshotad och att det egentligen inte var möjligt att skriva pekoral efter 40-talet. Torsten Allhed är ett bevis på att han hade fel. Man behöver inte läsa länge i Lyriskt fyrverkeri för att förstå varför den är utgiven på eget förlag. Samtidigt är det lite så att jag nästan blir rörd när jag hittar det här sortens litteratur, för författare av det här slaget uppmuntrades ju varken av recensenter eller bra försäljning. Jag fascineras av tanken på den idoge pekoralistens hopplösa kamp för att producera något värdefullt, trots omvärldens bristande förståelse. Och just anspänningen gör att herr Allhed är värd all vår respekt, vi som nöjer oss med att inte kunna.

Författaren bodde i Halmstad och trivdes uppenbarligen med det. Det förstår man av t.ex. följande dikt:

I Halmstad

I Halmstad finns det 40 000 individer,
som arbetar och strävar och går på.
Lasarett och läkare finns, om någon lider,
och i skolor och kyrkor kan befolkningen gå.

På Patrikshill och Sankt Olofshemmet har man
berett gamla och sjuka vård av utmärkt slag.
Var dag, som går, med lugn och ro här tar man,
och på kalas är glädje över lag.

Om sommaren vid stränderna man badar,
om vintern föreläses det i Folkets hus.
Ett pärlband av glada upplevelser man radar,
och i sitt hem och på gatorna har man ljus.

På Storgatan ungdomen går och till danshaken,
ty sång, musik och dans är populärt.
Med förlovning gör man tidigt slag i saken,
ty eget hem och härd är ju så kärt.

Monument, planteringar och parker har vi,
så vackert och estetiskt skönt och grant.
En gång i tiden förenade med Danmark var vi
och har några hus behållit såsom "pant".

Folk har det bra och trevligt och gott om pengar,
och all modernitet har kommit hit.
Om också ödet kan ge hårda slängar,
så ser man allt i dröm och kolorit.



Hm, man kanske skulle flytta söderut. Gott om pengar vore ju inte fel...

Marianne Alopaeus

En finlandssvensk författare som alltmer polerade sitt uttryckssätt tills hon i stort sett tystnade. Utanför (1953) är en bok om kvinnans behov av kärlek, vilket länge var Marianne Alopaeus litterära tema.

I mitten på 60-talet tystnade hon för att återkomma i början på 70-talet. Då mer utåtriktad i sitt ämnesval men lika sparsmakad i stilen. Betraktelser kring en gräns (1971) är ett exempel på detta.