Holger Ahlenius

En litteraturkritiker och teaterkrönikör som publicerade en rad studier över svenska författare. Däribland Oscar Levertin (1934) och Tor Hedberg (1935), två både faktafyllda och läsvärda författarporträtt.

Men mest överraskad blev jag av hans samlade teaterkritik, Fem år med Thalia (1954), som var riktigt rolig läsning. Och vem kunde tro att man skulle tycka om att läsa gamla recensioner?

Harry Ahlberg

Romanen Kostym för maskeraden (1948) och novellsamlingen Orm på vägen (1950) handlar om människors rotlöshet och bristen på spontan glädje. Trots det dystra temat är detta två både underhållande och roliga böcker.

I sina följande böcker, Falkens bana (1953) och Svarte riddaren (1955), är det idrottsvärlden som skildras på ett både initierat och oromantiserat sätt. Samma tema gäller för några av novellerna i Små gröna hjärtan (1954).

Ett äventyr i grönt (1957) är en Stockholmsroman med ungdomsperspektiv. Den markerde också författarens återkomst till Sverige efter att ha bott i Köpenhamn ett tiotal år. Stockholmsmotiven fortsätter i novellsamlingen Huset skall rivas (1967) och romanen Teresa och männen (1972)

Arbetets ära arbetets villkor (1979) är en återutgivning av en samling noveller vilka har arbete som tema. Boken och bron (1990) slutligen är en debattbok om kulturens villkor.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Harry Ahlberg är en författare som jag läst med stor behållning och att jag tycker att framförallt hans idrottsromaner förtjänar mycket mer uppmärksamhet.

Folke Ahlberg

Skärvor (1982) var Folke Ahlbergs debut i bokform. Tidigare hade han tre bygdespel på sitt samvete. Han var också ordförande i Janne Vängman-sällskapet och intresserade sig för den gamla torpar- och bondekulturen.

I ett påkostat pekboksformat hittar man bland alla bilder dikter som:

Ingen är ensammare
än ondskan,
intet är meningslösare.
Med sårade händer
kastar den sina stenar
på andras bördor.


Men någonstans reagerar man på alla vackra bilder och praktlayouten. Är det ändå inte så att kejsaren är naken?

Alf Ahlberg

En kristen samhällsdebattör som publicerade sig flitigt från 1925 och framåt. De båda fronterna (1948) består av debattinlägg i essäform och är nära nog den tristaste bok jag läst. Jag har i och för sig inget emot att läsa kristen retorik eller gamla debattartiklar, men herr Ahlberg hade ett sätt att skriva som kan få den mest entusiastiske läsare att förtvivla. Nog därmed, när jag hade kämpat mig igenom den här boken lovade jag mig att aldrig köpa någon mer bok av Alf Ahlberg.

Men vad händer, i en realåda utanför ett antikvariat ligger Teknikens himmelsfärd (1960) och jag faller pladask för det helt makalösa omslaget. Visst, det är återigen en debattbok och den är precis lika tråkig som den förra boken, men vilket omslag!

Per-Åke Ahlbeck

Musikläraren Per-Åke fick en allvarlig sjukdom, genomgick en större operation och var sedan konvalescent ett bra tag. Då låg han och funderade på de stora existensiella frågorna, resulatet blev diktsamlingen Jag var ensam med Gud (1964). Det är väl mer tveksamt om dikterna bidrar till lösningen på de frågor som författaren sysslar med. Och som dikter håller de sig också i en trygg mittfåra, utan att vara bättre eller sämre än andra förhoppningsfulla poesidebutanter vid den här tiden. Men även om boken går mig ganska spårlöst förbi var den kanske av stor betydelse för herr Ahlbeck själv. Och det kanske är vackert nog.

Elvy Ahlbeck

Ännu en kvinna som skrev deckare och det ganska framgångsrikt till och med. Hon debuterade med Vargen (1962), en deckare i lärarmiljö i en svensk småstad, vilken fick bra recensioner.

Nästa Ahlbeckdeckare var Mord utan förbindelse (1964), vilken vann Sherlockpriset samma år. Detta är en slutna-rummet deckare där rummet är en ö i Ångermanlands skärgård.

I sin tredje bok, På den säkra sidan (1965), är handlingen förlagd i Köpenhamn. Men med den här boken började Elvys stjärna dala lite på deckarhimlen. För en sentida läsare är det inte helt självklart varför.

Därför återvände hon till ångermanländska skärgården i sin nästa deckare, Fallen från skyarna (1966). Här är det en sektliknande grupp som spelar huvudrollen.

Därefter tystnade fru Ahlbeck i ett tiotal år. Jag har för mig att jag sett en novellsamling från mitten av 70-talet, men den har än så länge inget med mitt bibliotek att göra.

Alfhild Agrell

Det här är en författare som använt sig av en hel rad pseudonymer, Thyra, Lovisa Petterkvist och Stig Stigson. Möjligen var det en följd av hennes engagemang i kvinnosaksfrågan på 1880-talet. Sitt publika genombrott fick hon som novellist skildrande norrländskt folkliv.

Boken Nordanfrån släpptes först 1898 under pseudonymen Stig Stigson, när den återutgavs 1917 kom den ut i författaren eget namn. Själv tycker jag om att läsa noveller och den här boken var absolut inget undantag. Man kan ju undra hur det kommer sig att Alfhild Agrell är så bortglömd samtidigt som Victoria Benedictsson är så ihågkommen. En gång i tiden sågs de ju som litterärt jämbördiga debattörer i kvinnosaksdebatten. Hade det varit annorlunda om Alfhild begått självmord och Victoria låtit bli?

Nils Afzelius

Ännu en Litteraturvetare från Uppsala. Myt och bild i Bellmans dikt (1945) är fylld av lärda observationer och litteraturhistoriska anmärkningar rörande Bellmans författarskap. Som en "vanlig läsare" upplever man kungliga bibliotekets förstebiblotekarie som en mycket tråkig författare. Men detta är naturligtvis väldigt orättvist, den här boken var ju aldrig menad som skönlitteratur.

Gunnar Adolfsson

Så kommer vi då till ett lite större författarskap. Gunnar Adolfsson var en typisk s.k. proletärförfattare. Efter 6-årig folkskola fick ha ge sig ut i arbetslivet. Samtidigt utvecklade han sitt skrivande med hjälp av korrespondenskurser och 1928 var det dags för hans debut. Sen dröjde det 11 år till nästa bok kom ut.

När Trappan kom ut 1955 var det bara hans 4:e bok. Detta är en skildring av en hänsynslös arbetsgivare som pressar sina anställda, vilka i sin tur svarar med strejk och facklig kamp. En del göteborgsk lokalfärg känns spännande och man kan kanske gissa vad som är förebilden till bilfabriken Vasa. Boken är en typisk tidsbild från arbetarrörelsens 40-50-tal, problemet är väl bara att det finns så många liknande böcker.

På sextiotalet kom trilogin Träskoland, Fattigmans tröja och Stolpar med röd ring. Här utgår författaren från sin morfar som var träskomakare i södra Småland. Det är väl här, som skildrare av småfolkets liv i hembygden, som Gunnar Adolfssons författarskap är som bäst. Hans lokalkännedom och förståelse för de personer han skildrar gör detta till en ganska angenäm läsning.

I Född i våra dalar (1970) berättas om de fattigaste utvandrarna, de som inte hade råd att åka till USA utan gick till Tyskland för att sälja sig som lantarbetare och mjölkerskor på storgodsen. Återigen är det en bit av författarens morföräldrars liv som ligger till grund för boken.

May Adin

May Adin var säkert en stor beundrare av den klassiska engelska deckarkonsten, det förstår man när man läser Brott i badort från 1970. Detta är alltså en puzzeldeckare i god Christie/Sayers-stil. Människorna och den skånska badorten Vikinge känns tämligen engelska. Men vad gör det för oss deckarentusiaster. Det är lättläst, lagom svårlöst och lite spännande, en lämplig bok för hängmattan.

Jag tror att detta är den enda boken som fru Adin skrev. Kanske motsvarade inte upplevelserna som 58-årig debutant hennes förväntningar.

Anna Adelswärd Sparre

Vad ska det bli av Ebba är en bok för "alla unga flickor i Sverige" enligt omslagets baksida. Varför just unga flickor ska utsättas för detta har jag ganska svårt att förstå. Ebba vet inte vad hon vill bli i två dagar, sen blir hon barnskötare och åker till England under kriget och är hjältemodig och ädel. Där får också dygden sin belöning i form av en ståtlig och uniformerad Gösta.

Det här är definitivt inte bra litteratur, men ändå läste jag den med ett leende på läpparna. Ibland är det skönt med det banala och okomplicerade. Det enda problemet är väl om man ska sortera in författarinnan under A eller S.

Att Anna A. S. i verkliga livet också gifte sig med en flygare är nog bara ett sammanträffande och gör inte boken självbiografisk.

Kommentar

Som kanske framgår av bilderna föredrar jag häftade böcker framför inbundna. Jag tycker helt enkelt att det känns lite intellektuellare med det lite mer matta intrycket som en hylla fylld av häftade böcker ger.

Ni lägger naturligtvis också märke till att mitt urval av författare kanske inte är så litterärt kräset. Samtidigt som det ju faktiskt är så att det är författare som Gösta Abrahamson som det är svårt att hitta information om. Lite hoppas jag ju att någon eventuell läsare kan hjälpa till och ge mig mer "kött på benen".

Så jag fortsätter min författarkatalog, utan att väja för det udda och mindre finkulturella. Det är ju trots allt så jag samlar böcker. Och när jag på baksidan av Abrahamsons bok ser att förlaget Frilansen också gett ut Marianne Brilioths En flicka som dräng, grips jag av ett akut habegär.

Gösta Abrahamson

Vi äro musikanter (1945) är så vitt jag vet Gösta Abrahamsons enda bok. Han jobbade som musiker i Göteborg, så man kan misstänka att romanen åtminstone delvis handlar om hans eget liv. Dessutom är den publicerad på förlaget Frilansen, vilket mest publicerade böcker om arbetslivet.

Som läsupplevelse är det väl mest fyrtiotalets musikerjargong som fascinerar och så omslaget förstås. Men visst är det lite pilsnerfilmskänsla i repliker som dessa:

-Hur är det, du barsar ju trumpet också?
-Åja vars. Inte är det mycket just. Och förresten är det längesedan nu. Och någon snork äger jag inte heller.

Margit Abenius

En litteraturvetare från Uppsala som var lite av banbrytare för den feministiska litteraturforskningen. Hennes centrala verk är Karin Boye-biografin Drabbad av renhet, ett djuplodande vänporträtt som är ett måste om man vill förstå Boye. Kontakter och Memoarer från det inre innehåller litterära essäer och recensioner. I den senare finns också en välskriven självbiografisk del.

Lite tappar man tilltron till henne när hon berättar att hon tror på Olof Gjerdmans forskning. Olof var en stolle som på fullt allvar hävdade att texter av vissa författare lät bättre om man orienterade sig i vissa väderstreck när man läste dem. Hans egna texter skulle läsas vänd mot nordnordost efter det att man tyst räknat till sju! Å andra sidan var inte Margit Abenius ensam om att tro på dessa dumheter, ledningen för Uppsala universitet var ju de som sponsrade denna "forskning".

Mitt bibliotek publicerat på bloggen

Jag fick en så där konstig idé som man får ibland. Varför inte lägga ut en sorts kommenterad bibliotekskatalog på bloggen. Jag sitter ju ändå och pillar med mina böcker. På så sätt kanske jag lyckas publicera någorlunda regelbundet. Att det sedan är ett evighetsprojekt gör det ju bara till en i mängden av mina ideer.

Så låt oss göra en resa genom den svenska litteraturen från Margit Abenius till Hilding Östlund!

Och biblioteket svämmar över alla bräddar

Måste nog göra något åt mitt boksamlande, nu har jag nästan 600 böcker liggande på golvet i biblioteket. Samtidigt har jag väldigt svårt att låta bli att köpa de fynd jag hittar. Jag får helt enkelt försöka hålla mig borta från antikvariaten och second-hand butikerna ett tag.

Fast å andra sidan har jag ju alltid önskat mig ett stort bibliotek, men jag hade nog aldrig förstått hur det ser ut med 5000 volymer i en trea...