Snickeriabetaren Ingemar
Andersson var 25
år när han debuterade med
diktsamlingen Vattenflöjt (1948).
Som man
kan vänta är samlingen en
ganska osjälvständig produkt av sin
tid men
avslöjar ändå att författaren definitivt inte saknar talang.
Efter sin
första roman,
Rökträdet (1954),
räknades helt plötsligt Andersson till
de mest lovande unga författarna.
Romanen handlar om en
ung mans
upplevelser under
ett besök hos
släktingar i
södra Kalifornien.
Författaren hade själv gjort ett sådant besök 1950,
vilket säkert inverkat på romanens utformning.
Det är fortfarande lätt för en
sentida läsare att förstå varför romanen fick så mycket uppmärksamhet, den
är helt enkelt läsvärd.
Framgången följdes upp av
I stället för en död (1955).
Åter är det en roman om en
besökare i
södra Kalifornien.
Även om
händelseförloppet är lite
annorlunda känns det som för mycket repetition av
förra boken.
Däremot ger det ju ett visst tidsperspektiv när huvudpersonen "
öppnar en
konservburk öl".
Nästa roman,
Sommar över mörkt vatten (1957), handlar om ungdomar i en svensk småstad. I centrum står den ensamme särlingen som ställs mot den rådande småstadsnormen. Det nya temat vitaliserade definitivt Anderssons författarskap.
Fortsatt deltagande (1959) är väldigt mycket samma historia som Sommar över mörkt vatten. Tyvärr hjälper det inte med en välvässad penna om man inte har något nytt att skriva.
Min nästa bok av Ingemar Andersson är
Kattungen lekte med sitt lilla nystan (1980), tyvärr hade den välvässade pennan blivit åtskilligt trubbigare under författarens långa skrivuppehåll. (Inget utgivet mellan 1960-1977.)
På det hela taget är Anderssons 50-talsproduktion fortfrande klart läsvärd, men man ska nog nöja sig med en USA-bok och en småstadsroman.
