Hilma Angered-Strandberg

Det är väldigt lätt att ha förutfattade meningar om ett författarskap som man ännu inte läst något av. Som trogen Henning Berger beundrare utgick jag ifrån att också Hilma Angered-Strandbergs böcker skulle vara bra. Detta bara för att Hilma också var en utvandrare som flyttade hem igen. Det är till och med så att jag fortfarande lever i den föreställningen trots att Barbarens son (1924) inte alls tilltalade mig. Boken är rent ut sagt tråkig. Men eftersom det är den sista boken av Hilma kan ju hennes tidigare författarskap vara mycket vitalare. Jag håller tummarna för att det är så.

Gunvor Anér

Poesi på värmländska var Gunvor Anérs signum, detta trots att hon flyttade från Värmland som ganska ung. För oss icke-värmläningar kan det ibland vara ganska svårt att hitta melodin i dikterna, förmodligen hade det varit lättare om man hört dem läsas på original-mål. Ack Värmeland (1961) är Gunvors andra diktsamling som låter oss möta en mogen människa som bevarat en naiv religiositet. Det är kanske inte vad jag letar efter när jag läser men boken kändes ändå tillräckligt äkta för att vara läsvärd.

Ha I sett nô så svart som ett varmlanns-tjärn
bål i skogen når åskmôlna skömmer sola?
Dä bedrövlit te se. Dä ä kallt å dött.
Dä dä svarteste svarte som finns på jola.

Ha I sett nô så blankt som ett varmlanns-tjärn
når dä govär å itnô som skömmer sola?
Dä gir solkatte-blixtring ôt alle hôll.
Dä den glaeste späjel som finns på jola.

Ha I sett nô som tjärne te ännres fort
ifrå svart å te gullfärg som likner sola?
- Å, tänk ätter. Vesst ser I dä likner ôss
som i Varmlann fått fäste å rot på jola..

Birgitta Aneer

Här en poet som jag inte vet något om. Men med en diktsamling som heter Bannlyst (1958) utgiven på Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag kan man ju åtminstone göra sig vissa föreställningar om Birgitta Aneer. Efter att ha läst bannlyst anser jag henne dessutom vara en mer än hyfsad poet. Jag låter inledningsdikten utgöra ett smakprov:

Bannlys henne
jaga henne
bränn henne
hon är inte som
vi
vördar inte våra
gudar

men
hemligt
om natten
kom de
ensamma
lade sina bördor
tyst
i hennes öppna
händer.

Roland Andréasson

Laholmsjournalisten Roland Andréasson gjorde sin skönlitterära debut med Sista varvet (1977). Det är en idrottsroman enligt omslaget, men är mer en roman i idrottsmiljö. Kärnan i berättelsen är hur huvudpersonen når en större personlig och politisk mognad, att det sker i en förening som råkar syssla med idrott är inte lika väsentligt. Men om man inte hänger upp sig på termen idrottsroman är det en hyfsat välskriven berättelse av en yrkesskribent. Bra som förströelse men inget som påverkar resten av ens liv, precis som det brukar vara med skönlitterära alster av journalister.

Urban Andersson

Någonstans går gränsen mellan sparsmakad design och billigt kompendie. Jag är inte helt övertygad att Urban Anderssons diktsamling Mellan mörker och ljus (1978) hamnar på rätt sida av den gränsen. Recensenterna envisas med att använda ordet centrallyrik om Anderssons författarskap, så då är det väl så. Själv är jag lite kluven till hans kortfattade diktkoncentrat, jag tycker att den skenbara enkelheten ofta är väl vilseledande. För visst har väl dikterna något budskap?

Var är du nu?
Telefonen tiger
dag efter dag

På en upp och nervänd båt
rider barnen mot vintern