Sture Andersson

Åter en poet som jag vet väldigt lite om, egentligen bara att han på något sätt var engagerad inom amatörteatervärlden. Hans diktsamling Utan avsikt (1956) rör sig från poesins uppgift över kärleksdikter för att avslutas med mer metafysiska tankar om tillvarons mening. Det hela blir lite väl flyktigt och spretigt, jag tror att boken vunnit på ett snävare ämnesval. Som det är nu blir titeln väl träffande...

Stig Andersson

Jag har väl redan tidigare skrivit om svensk poesi som en sorts litterär "underground". Mer underground än Stig Anderssons Diktarens hus (1975) på Inferi förlag är nästan svårt att tänka sig. Men åter besannas min tes att okända poeter inte är okända därför att de är sämre utan för att de är okända. Det är alltså en stor fördel att vara TV-mässig huvudstadsbo om man vill nå ut med sin poesi. För chansen att en diktsamling som Diktarens hus ska uppmärksammas på grund av egna kvaliteter är nog tyvärr väldigt liten, även om det är en riktigt trevlig diktsamling. Jag avslutar med att citera sista avdelningen av dikten "En höst som alla andra":

Nej, inte sitter vi på kaféer och svamlar om revolutionen. Vi sitter hemma och trycker och har svårt att bestämma, när vårt välmående blivit akut

Nils Gustaf Andersson

Nils Gustaf Anderssons bok Du var mig kär i onsdags (1938) får mig att fundera lite över de svenska förlagens lektörer. Efter att i åratal slukat högt och lågt inom den svenska litteraturen har jag fått en stor respekt för den yrkeskårens skicklighet. Visst stöter jag på en hel del böcker som jag inte uppskattar, men på de större förlagen är det ytterst ovanligt att man hittar något som absolut inte borde givits ut. Jag tycker att det här är en sådan undantagsbok. Ändå är det lätt att se hur den slank igenom Gebers lektörsfilter eftersom idrottsvärlden var i stort sett jungfrulig litterär mark. Detta samtidigt som idrottsrörelsen engagerade många presumtiva läsare. Ett faktum som herr Andersson lyckades utnyttja. Tyvärr tycker författaren uppenbart illa om idrottsrörelsen, och det må ju vara hänt, men när även bokens idrottande huvudpersoner har samma attityd blir läsningen ganska absurd. Men om man struntar i att läsa boken så pryder ju i alla fall omslaget sin plats i hyllan.

Magda Henning Andersson

Magda Henning Andersson, som var kamrer Henning Anderssons dotter, skrev både poesi, barnböcker och romaner. Men det första som slår en amatörbiblotekarie som mig är det anmärkningsvärda att hon i de flesta litteraturuppslagsverken sorteras in under bokstaven A. Samma källor sorterar ju nästan aldrig in Gösta Gustaf Jansson på J.

I romanen Slangbella (1955) har Magda Henning Andersson skapat en fantastisk framtids-skröna. Med en ohämmad fabuleringsförmåga dukas en mycket roande framtidsvision av ett matriakaliskt samhälle upp. Där råkar hemmamannen Bernhard Maximilian ut för en rad spännande händelser sedan han, som en ren impulshandling, råkat stjäla kronjuvelerna. Läs den om ni hittar den, det är den värd.

Som en extra bonus inleds varje kapitel med ett litet tänkespråk av det lite ovanligare slaget, t.ex: "Klander blir inte roligare av att det är berättigat" och "När man hinner vara hygienisk tycker jag man ska vara det"

Lars Gustaf Andersson

Docent Andersson är numera mest känd som filmvetare vid Lunds universitet. Under morgonstjärnan (1986) är hans debut som poet. Begåvat men tämligen osjälvständigt, man blir knappast förvånad när man får reda på att författaren är en 26-åring som gått i skolan hela sitt liv. Som enstaka diktsamling lämnar den mig ganska oberörd.