Bengt Anderberg

Bengt Anderberg blev en personlig favorit efter att jag hört honom i en serie radioprogram på 80-talet. Att denna ungdomliga, nyfiket ifrågasättande och bildade röst tillhörde en man i pensionsåldern kom som en överraskning för mig. I alla fall var intresset väckt och jag läste allt jag hittade av Anderbergs penna på de lokala biblioteken. Däremot har jag inte lyckats skaffa fler än 4 titlar till min samling.

Kain (1948) är en stridsskrift för individens rättigheter i skuggan av kriget. Boken orsakade en våldsam debatt, i och för sig mest för sina "fula ord", och placerade Anderberg i centrum av den litterära debatten. En sentida läsare har naturligtvis svårt att fatta hur boken kunde piska upp så hätska stämningar.

Dantes inferno (1961) är ett skådespel som först publicerades som radiodramatik 1959 och som författaren sedan utökade. Åter står antimilitarismen och individens rätt i centrum.

Nattljus (1985) är en samlingsvolym med ett urval av Anderbergs lyrik, vilket mer visar ett konsekvent socialt engagemang än en poetisk utveckling. Å andra sidan kan det ju faktiskt bero på urvalet.

Amorina (1999), vilket förmodligen blir författarens sista bok, är en romantiserad släktkrönika. Välskriven och definitivt läsvärd. Problemet för Anderberg är att trots att han är en mycket bra författare är han själv ändå mycket bättre än sina böcker. Om det nu någonsin kan vara ett problem...

Ewert Amnefors

Vinden går däröver (1960) är den kristne poeten Amnefors tredje diktsamling. I ett hårt koncentrerat format skriver han om natur och vardagsliv. Det är ett lite märkligt faktum att den kristna poesin kvalitativt skiljer sig så lite från den profana, med tanke på hur stor skillnad det är på prosasidan. Men kanske är det så att man kan betrakta hela den svenska poesin som en sorts litterär underground. Och herr Amnefors bidrag tillhör absolut inte de sämsta.

Ronny Ambjörnsson

Professor Ambjörnssons Mitt förnamn är Ronny (1996) är ju egentligen en bok som inte riktigt platsar i mitt bibliotek. En förlagsinbunden bokreabok sticker ju ut lite, men en del böcker kan jag inte låta bli på rean.

Som intresserad amatör har jag upptäckt två litterära teman som är väldigt typiskt sent 1900-taliga. Det ena är "Romanen om min annorexi/bullemi", en höst hittade jag 5 sådana på nyhetshyllan på biblioteket. Det andra temat är "Min klassresa" och där är Ambjörnssons bok ett bra typexempel.

Det är begåvat och välskrivet och som de flesta litterära självbeskrivare är författaren ganska imponerad av sig själv. Men det kanske måste vara så annars väljer man nog ett annat ämne än sig själv.

Fanny Alving

Med tanke på att Mälarfolk som det var en gång (1943) är den enda boken jag har fått tag på av Fanny Alving har jag svårt att uttala mig om hennes författarskap. Hon var ju en ganska produktiv författare i början av 1900-talet, då säkert hennes författarskap var mer vitalt än i Mälarfolk. Just den här boken, som blev hennes sista, var också en återkomst efter år av psykisk ohälsa. Boken består av så kallade "Humoresker"som det tyvärr var ganska lätt att hålla sig för skratt när man läste. Möjligen upplevde man den som roligare 1943, humor åldras ju inte alltid i skönhet.

Som den uppmärksamme betraktaren ser är det kladdat på omslaget på min bok. Det är Fanny själv som skrivit: "Till den okände köparen en tillegnan av förf."

Barbro Alving

Barbro Alving gav i stort sett ut en kåserisamling varje år efter debuten med Tack för ordet (1946). Först under pseudonymen "Käringen mot strömmen" senare som Bang. Det som skiljer Alvings kåserisamlingar från hennes samtida kollegor är att hennes fortfarande är läsbara. Detta beror på hennes humanism och djupt kända medmäsklighet som aldrig blir otidsenlig, hur hopplöst passé än ämnet hon behandlar är.

Hitintills har jag räknat upp alla böcker i biblioteket samt tagit en lågkvalitativ bild av dem, men för att inte bara bli en bokrabblare tänker jag nöja mig med att konstatera att jag har 24 kåserisamlingar av fru Alving i min bokhylla. Och det har varit med ganska stort nöje jag läst dem alla.

En bok som sticker ut lite i hennes produktion är reportageboken Dagbok från Långholmen (1956), som berättar om hennes tid i fängelse. Som övertygad pacifist hade hon vägrat civilförsvarstjänst och dömdes därför till en månads fängelse. Detta blev till ett fantastiskt reportage från en miljö som sällan beskrivits med den insynen. Rekommenderas!