Georg Andersson

Problemet med vissa författarskap är att de lämnar en fullständigt oberörd. Det behöver ju inte betyda att de är dåliga, bara att just jag inte lyckas engagera mig i deras skrifter. Missionsförbundspastor Anderssons verk tillhör den kategorin. Debutromanen Jean (1953) skildrar en uppväxt under ganska svåra förhållanden, det hela slutar inte särskilt otippat med en omvändelse. Hyfsat välskrivet men inget som tar tag i läsaren.

Herden och danserskan (1962) är Anderssons första diktsamling. I 24 sånger får läsaren klart för sig att författaren inte blir ett dugg mer spännande i bunden vers.

Bakom mörka kopparslantar (1964) är en 8 sidig bagatell som är många gånger mer intressant än de övriga böckerna. Här finns helt plötsligt liv, ironiskt nog i dikter om döden.

När farmor stod lik
sa min mor
ställde vi studenter
runt mot råttorna
studenterna var kakor

Vi hittade dej
som inte lärt dig gå än
under sofflocket mellan stolarna
under farmors katafalk i salen
du åt det råttorna försmådde

redan på livets tröskel
såg du dödens stelnade profil
brustna ögon bakom mörka kopparslantar
krypande åt du kunskapens råttlortar

Varligt la hon handen blek
som en vit mössa på mitt huvud
som när jag senare i livet
stal ur chiffonjén
kopparslantarna från farmors ögon

Erik Andersson

Erik Andersson är kanske mest känd för att ha gjort nyöversättningen av Tolkiens Sagan om ringen. Men förutom översättningar och verksamheten som kulturskribent hinner han också med ett eget författarskap.

Gyllene gåsen (1997), är en roman som egentligen enbart består av ett enda långt samtal mellan en grupp vänner på restaurangen Gyllene gåsen. Lättläst och ganska fängslande men nog inget jag kommer läsa en andra gång.

Essäsamlingen Hålor av hin (2002) visar kulturskribenten Andersson när han är som bäst. Nyfiket, fyndigt och fängslande, ännu ett argument för att läsa fler essäsamlingar. För visst är det härligt med böcker som för en kort sekund får läsaren att känna sig begåvad!

Dan Andersson

Det närmaste jag kommer att äga en "riktig" bok av Dan Andersson är sällskapet bokvännernas utgåva av Den underbara byttan (1954). Även om det är en jättefin bok är det ingen häftad originalpaginerad utgåva. Nu lär ju originalen vara små och oansenliga, men ändå känns det som en av de största luckorna i mitt bibliotek.

Om Dan Anderssons författarskap har jag egentligen ingen uppfattning mer än att det är lätt för sentida betraktare att bara se honom som vistextförfattare. Det lilla jag läst antyder att detta är djupt orättvist.

Claes Andersson

Claes Andersson debuterade 1962 och publicerade sig först bara som poet. När Den fagraste vår (1976) kom ut var det bara hans andra roman. Den handlar om radikala kretsar i Helsingfors och deras försök att skapa nya relationsmönster. Trots sin medvetenhet och sina goda föresatser gör de varandra väldigt illa. Boken är väl inte allt igenom så särskilt engagerande, men förmodligen ger den en ganska korrekt skildring från de akademiskt radikala kretsar där författaren själv rörde sig.

"-Varför tror du att en del människor blir fascister?
-Tro nu inte att fascismen alltid finns någon annanstans. Vi tycks ha ett omättligt behov av att ha nån att förakta. Naturligtvis är det självförakt som vi sedan projicerar på andra."

På detta sättet springer bokens karaktärer runt och pekpinnar upp varandra. Om inte annat är det ju ett fantastiskt tidsdokument, för inte låter det likadant på Chalmers raster idag?

För herr Andersson ledde hans politiska engagemang så småningom till en post som Finlands kulturminister 1994-98. Det betyder väl att han åtminstone betalat sin TV-licens.

Carl Erland Andersson

Desertörens höst (1992) är en berättelse om vilsna människor i ett allt omänskligare samhälle. Jag är inte säker på om jag tycker att den är bra, utan ser den mer som en tidstypisk företeelse både vad gäller ämnesval som den serietidningsinfluerade berättartekniken. Däremot tycker jag att omslaget väl motsvarar innehållet.

Bengt Andersson

Utan ljus (1983) är en diktsamling som gavs ut av Läckeby GoIF och försäljningssumman gick oavkortat till att stödja idrottsverksamheten. För mig känns utgivandet av poesisamling av en oetablerad författare som ett väldigt konstigt val om man nu är ute efter att hitta extrainkomster till en förening. Men jag kan ju ha fel, Utan ljus kanske var lättare att sälja än bingolotter. Hur som helst har vi med ännu en komprimerad modernist att göra. Det är bara att hoppas att Läckeby GoIFs supportrar uppskattade dikter som:

Ljusets yttersta
gräns.
Som en pusselbit
faller ljuset
in ut ur
mörkret.

Med ett rakblad
känner du smärtgränsen.
Tiden vrider
min natt.

Senare på 80-talet blev Bengt Andersson smått känd som Cidden, fotbollssupporter, byggnadsarbetare, poet och sommarpratare 1989. Bärande väggar brustna konstruktioner (1988) är en mycket mer socialt medvetet inriktad diktsamling. Men den bok man ska äga av Cidden är Hela bollen ska ligga still (1991). Tyvärr har jag ännu inte hittat denna viktiga poesisamling. För visst måste man bara äga dikter som:

Jämlikhet

En handfull fotbollsspelare
tillhör eliten.
Cirka 1000 spelare
är ganska bra.
Men vi är tiotusentals
som ingenting är
och kan inget bli.

När doktorn
tittade på min trasiga menisk
och sa typiskt fotbollsspelare
kände jag en viss glädje
trots smärtan.
För doktorn sa ju fotbollsspelare.

Tyvärr drabbades Cidden 1993 av afasi och kan sedan dess inte längre formulera sin poesi i ord. Ett stort avbräck för alla oss litterära fotbollsentusiaster.

Al Andersson

När antikvariatsbokhandlaren Anders Aleby skrev en deckare valde han att ge ut den under pseudonymen Al Andersson. Tidigar hade han publicerat både prosa och poesi, men Perfekt brott (1967) är så vitt jag vet enda deckaren. Det är en småtrevlig historia från Österlen och ansluter väl till den våg av skånska deckare som dök upp under den senare halvan av 60-talet. En skånedominans som väl fortfarande är ett märkbart inslag inom den svenska deckargenren. Synd att det bara blev en deckare för Aleby.

Bertil Anderson

Trestjärnigt mullbärsträd (1950) är Bertil Andersons andra bok. Den handlar om vårdnadstagare på en alkoholistanstalt. Med både humor och värme skildras både misär och ljuspunkter i alkoholisternas institutionstillvaro, vilket ju litterärt var ett ganska outnyttjat motiv i början på 50-talet. Men trots det gav boken mig inga mer bestående läsupplevelser.

Anders i skogen

Författaren till Solidaria (1934) hette egentligen Alfred Andersson Lundin, men jag sorterar in boken efter hans pseudonym. Solidaria var hans tredje diktsamling och är något av en pekoralens klassiker på 1900-talet. Jag tror att det är helt omöjligt att läsa igenom boken utan att skratta. Författaren uppnår den effekten genom att helt sakna känsla för att sluta i tid. I hela 112 sidor fortsätter han med att i samma versmått i stort sett skriva ner alla tänkbara permutationer av sitt ganska begränsade poetiska ordförråd. Jag lånar Olof Strandbergs urval av 5 strofer från 5 olika dikter för att visa vad jag menar, men exemplen kunde blivit många fler. (112 sidor!)

Dikt 1:

När man lågar och brinner
uti hjärta och hatt
är det klappat och klart.
att man drillar sin drill,
ty då finner och vinner
man sin åtrådda skatt,
och då händer det snart.
att man lätt kysser till.

Dikt 2:

Medans lyckans gudinna
ju är god mot de glada
har man fullgoda skäl
till att drilla sin drill,
och att låga och brinna,
som väl aldrig kan skada,
ty det händer sig väl
att man lätt kysser till.

Dikt 3:

Man bör veta alltjämt
vad man önskar och vill,
och ha skallen på skaft
ifrån tidigt till sent;
under allvar som skämt
bör man drilla sin drill,
och med kärlekens kraft
sjunga sanningen rent.

Dikt 4:

Man må låta och göra
blott ej litet och ringa,
utan allt vad man mäktar
om ej mera därtill,
som kan låta sig höra
medan tonerna klinga,
medan tappert man fäktar
eller drillar sin drill.

Dikt 5:

Det kan gå som en dans
nästan jämt och beständigt,
blott man kommit i fart
med att drilla sin drill;
ty med guldpennans glans
klaras skivan beständigt,
när, som starkaste part,
man än bums kysser till.


Och samma härligt positiva stil fortsätter genom alla de 112 sidorna. Det är bara att buga, man känner väl igen ett mästerverk när man stöter på det.

Thorild Anderberg

Thorild Anderberg var en poet som bland annat fick dikter publicerade i tidskriften 40-tal. Trots det kom hans debutbok Nattlig diktamen inte ut förrän 1959. Anderberg är en stilsäker tidstypisk poet som jag ofta upplever som väldigt svårtolkad. Men kanske är det bara min bristande insikt som gör att jag inte fattar t.ex följande dikt:

Kiselstenarna kastar långa
skuggor över vägen
själv en Gulliver i öknen
vadar jag i morgondis och solrök

senare på dagen
himlen av tenn och oliv
den röda barnvagnen