Varje boksamlare har säker något som han eller hon känner lite extra för, i mitt fall är det de svenska deckarpionärerna som känns speciellt roliga att hitta. Numera är ju deckaren en accepterad och tyvärr också alltför dominerande gren inom den svenska litteraturen. Helt annorlunda såg det ut i genrens barndom. Nu är det en litterär händelse om en av våra "stora" deckarförfattare kommer ut med en ny bok, något som ingen kulturredaktion missar. I svenskt litteraturlexikons andra och sista utgåva (1969) har ingen av våra deckarpionärer fått en egen artikel. (Om vi nu inte räknar Henning Berger och Frank Heller, vilkas böcker ibland kommer nära deckaren.) Sedda som skräplitteratur behandlades också böckerna därefter, därför är det idag tämligen svårt att hitta fina exemplar trots att böckerna gick ut i ganska stora upplagor.
En av våra tidiga deckarförfattare var alltså Sture Appelberg, en tidningsman med ett förflutet som officer.
Hjärnhjälmen (1932) är en kuslig historia om en apparat som orsakar minnesförlust hos sina offer. En svensk puzzeldeckare av gammalt hederligt slag, även om den utspelar sig i Tyskland. Nästa Appelbergdeckare
De döda skeppens vik (1933) utspelas däremot i Stockholm med omnejd. De fartfyllda beskrivningarna av bilturer i Stockholms omgivningar på tidigt 30-tal är bara de skäl nog att läsa boken.
Därefter försökte sig författaren på att skriva en äventyrsroman,
Slottet Hakensteins hemlighet (1934). Handligen är nu förlagd till Wien och slottet Hakenstein och lokalfärgen är det som fungerar bäst i boken. Fast intrycket är att författaren definitivt inte vann på att byta genre.
Utpressaren i Rasteburg (1935) är en samling deckarnoveller, de flesta förlagda till tyskspråkiga områden. Stora delar av Appelbergs författarskap utspelar sig runt Berlin och Wien, något som förmodligen bara är en avspegling av hur tyskorienterad den svenska officerskåren var mellan världskrigen. Novellformen visar sig passa författaren ypperligt och Utpressaren i Rasteburg är en bok som är lätt att läsa och svår att lägga ifrån sig. I alla fall om man som jag älskar den tidiga deckarformen med alla dess stereotyper.
Kriminalnovellen var väldigt populär bland deckarförfattarna vid den här tiden. Det hade till stor del att göra med att man lätt kunde sälja en sådan till pressen och sedan ändå publicera de bästa i bokform och på så sätt få betalt en gång till. Så efter sin första novellsamling följde Appelberg upp med en till,
Beryktade bovar (1938). Här utgår författaren från verkliga brott, återigen de flesta från Tyskland. Lite känns detta som en bok som publicerades i brist på annat av författaren, som är mycket bättre när han själv står för handlingen. Trots det blev boken en ganska stor försäljningsframgång.
Ytterligare tre år senare kom så äntligen
Sex droppar blod (1941), åter en deckare i Tysk miljö. Men det är en riktig Appelbergdeckare med en typisk puzzlekaraktär och den tidiga deckarens alla kännetecken. Tyvärr blev det Appelbergs sista riktiga deckare. Om någon studerar bilderna på böckerna så kommer ni att upptäcka att jag inte tagit bild på Sex droppar blod, det beror på att mitt exemplar är amatörinbundet och saknar omslagsbilden. Och varför ha en dålig bild på ljusrött klot?
Författarens sista bok,
Bovar och bovtrick (1944), är en ny samling berättelser om verkliga brott. Sorgligt nog avslutar Sture Appelberg sitt författarrskap med sin sämsta bok, 1947 dog författaren 62 år gammal.
Det här är alla böcker som Appelberg skrev förutom hans debutbok Obligationsmysteriet, skulle ni ha ett fint exemplar av den är jag definitivt intresserad.
